Signal- och högtalarkabel

 

Under många år har signal- och högtalarkablar varit ett kärt debattämne. Visst kan kablar låta olika och en för klen högtalarkabel är inte bra, varken för basåtergivningen eller förstärkarens dämpfaktor. Personligen är jag dock mycket skeptisk till de många "superkablar" som saluförs till hutlösa priser. Att flytta dina högtalare några cm i rummet har oftare större betydelse för ljudet! Det är även svårt att korrekt bedömma kablar då kring utrustningen har stor betydelse. Jag kommer här att presentera sju olika typer av kablar som har fungerat fullt tillfredsställande för mina behov. Jag har även jämfört dessa med andra betydligt dyrare produkter på marknaden. Skillnaderna har varit marginella och inte alltid till de dyra kablarnas fördel.

 


SIGNALKABEL

PSEUDOBALANSERAD

Först ut är en sk. pseudobalanserad (eller kvasibalanserad) signalkabel som du löder ihop på en timma. Tekniken grundar sig på fördelarna med balanserad signalöverföring eller DMT som den även kallas. Principen bygger bl.a. på att två tätt tvinnade ledare (plus och minus) med gemensam skärm bättre klarar av att störninsfritt överföra en signal. Det kan självfallet inte bli tal om äkta balansering av signalen då detta kräver en särskild differentialförstärkare eller transformatorer. Men vi kommer ändå att få bättre motståndskraft mot yttre interferenser som magnetiska läckfält samt mot överhörning, särskilt om kabeln behöver vara lite längre.

Att själv tillverka signalkabeln är lätt. Löd fast ändarna till en av de två ledare till mittstiften (+). Den andra ledaren löder du fast i ytterdelarna (-) på kontakterna. Därefter ansluts minusledaren (-) till skärmen på EN sida. Den sida av kabeln som är förbunden med skärmen ansluts till utgången på signalkällan. Märk kabeln på den här sidan!

Jag rekommenderar syrefri koppar (OFC) i innerledarna. Jag har goda erfarenheter från kablar som kostar runt 25:-/m. Totalt torde summan för ett par, inklusive stabila och förgyllda stiftproppar, ligga runt 150 kr.

 

KOAXIALKABEL

Ett annat intressant alternativ är att använda en koaxialkabel. Den här typen är vanligt förekommande som signalkabel, så jag tänker inte redogöra närmare för principen. Däremot vill jag tipsa om en kabel som heter RG-62 och kostar någon tia per meter hos ELFA. Den har lovordats av många men jag har inte själv testat den.



HÖGTALARKABEL

TVINNAD ENTRÅDIG ELKABEL

En klassiker bland Gör-Det-Självare är att använda vanlig enkelledare för elinstallationer. De solida ledarna har lyft många anläggningar flera snäpp. En enkel variant är vanlig 4-ledad EKKS. Jag rekomenderar dock att använda fyra separata ledare som tvinnas och därefter korskopplas. Då kan man välja mellan bi-wirin eller att använda två ledare till varje terminal på högtalaren. En sak som kan vara värt att notera är att många tycker att det låter olika beroende från vilket håll signalen kommer i ledaren. Märk därför upp ändarna innan du delar så du får två identiska kablar med en "plus och minus" ända. Sedan är det bara att prova sig fram.

Vilken grovlek på ledaren ska man använda? Jag var länge nöjd med 1,5mm2 men använder numera, delvis efter inrådan från flera besökare av mina sidor, ledare med 2,5mm2 tjocklek. Den är ganska tung att tvinna för hand så jag rekommenderar att använda en steglös borrmaskin. Jag har även provat att använda vanlig EKKJ med 4x10mm2. Där är redan ledarna vridna så det är bara att koppla in kabeln och köra. Den verkade dock vara i kraftigaste laget för mina behov, men passar kanske för den som behöver pressa mycket ström igenom trådarna. Här är fritt fram att experimentera. Vill man göra kabeln lite trevligare att se på kan den kläs med en flätad kabelstrumpa av plast (ELFA).

 

KOAXIALKABEL

Hos ELFA hittar du även koaxialkabel H1000. Mattias Heino från Kumla skriver: En enkelledare av koppar i mitten ca: 3 mm2. Endast mittledaren används dvs man drar 2 kablar till en högtalare. Det är en riktig hifi killer..... hos en hifi handlare skulle denna kabel blir dyr......... om den nu var så ämnad. Kostar inte många kronor per meter (20-25 kr). Själv använder jag denna kabel till mellanrigister och diskant där jag funnit att den jobbar bäst


FLÄTAD HÖGTALARKABEL
flatadkabel.JPG (3693 bytes)

Flätad högtalarkabel har under många år använts av ägare till rör slutsteg då tekniken gett kabeln lägre induktans. Att fläta samman fyra ledare ger oss även direkt möjlighet att biwira. Att ansluta två separata ledare från slutsteget till t.ex. bas/mellan elementet och de två andra till diskanten i ett tvåvägs system brukar ge både "tightare" bas och skirare diskant.

Bilden ovan visar en flätad 4-ledare med likadana ledare. Jag har använt 0,96 kvadrat millimeter Teflonisolerad kopplingstråd (19 x 0.25) från ELFA. Tråden är överdragen med ett tunt lager silver vilket borde ge ännu bättre högfrekvens egenskaper. Kostnad för ett par kablar på ca 3m är under 300 kr. Det här är utan tvekan min favorit kabel för rörslutsteg men kan vara lite sämre i kombination med kraftigt transistorsteg och trögdrivna 4 ohms högtalare.

flatad2kabel.JPG (3988 bytes)

Ett utmärkt budgetalternativ är en vanlig elkabel med enkelledare som beskrivits tidigare. Här krävs det handskar och kraftiga nypor om du vill fläta grövre ledare! Ett exempel på sådan flätad kabel ses ovan. Den är för övrigt flätad på ett lite annorlunda sätt. Här kommer man undan med en 50-lapp för ett par.



HÖGTALARKABEL AV LITZTRÅD

Under en period var det populärt att använda mycket tjocka ledare uppbyggda av många tunna koppartrådar. De grova ledarna skulle se till att förlusterna blev låga i kabeln. Teoretiskt stämmer det för låga frekvenser men saknar betydelse för de högsta frekvenserna. Här är inträngnings djupet bara några tiondels millimeter för 20 kHz, "skineffekten". De högsta frekvenserna flyter bara på ytan och ser följaktligen en högre resistans än bastonerna. Kabeln består visserligen av många tunna ledare, men skineffekten kvarstår. Dessutom hoppar elektronerna vilt mellan trådarna och i övergångarna kan finnas orenheter, som stör deras "rätta" rörelse.

Litztråd är däremot en kopparledning bestående av tvinnade, isolerade kardeler. Genom att kraftigt begränsa varje ledares area reduceras skineffekten till att vara försumbar. Flera ledare kan sedan parallellkopplas för att minska förlusterna vid lägre frekvenser. De många parallella ledare som tillsammans bildar en kabel måste fixeras så avståndet mellan ledarna hålls vid ett minimum. Det låter sig lättast göras genom att linda dem hårt med tape. För att det hela ska se lite trevligare ut kan man även här klä de många ledarna med en flätad plaststrumpa (se bild).

Kostnaden för ett par kablar på ca 3m bör hamna någonstans kring 400:-.

Den konstruktion som beskrivs ovan med den 4-flätade kabeln fungerar utmärkt även med Litztråd. Enda skillnaden är att man använder två 0,94 kvadrat millimeters parallella ledare (120 x 0,1), som sedan sammanflätas. Obs flätar du kabeln behövs ingen ytterligare stabilisering.

 return.gif (1030 bytes)